Wiik, Schjerfbeck och finska designklassiker på konsthandlarnas största mässa

Konferenser, sportevenemang, festivaler och mässor avbokas i coronavirusets spår, men myndigheterna i Maastricht beslöt att den trettiotredje upplagan av världens största antik-, design- och konstmässa fick öppna som vanligt. Sedan tvingades också den stänga fyra dagar tidigare än planerat.

The European Fine Arts Fair (TEFAF) i Maastricht är den mest betydelsefulla antik-, konst- och designmässan i världen och det är säkert anledningen till att endast tre av totalt 285 konsthandlare beslöt sig för att inhibera på grund av coronaviruset. Under förhandsvisningsdagarna (som enbart är öppna för inbjudna) sågs många besökare och handlare jovialt testa den spetsiga armbågshälsningen.

Vanligtvis kan TEFAF räkna med att hundratals museirepresentanter och stenrika privata konstsamlare lite diskret dyker upp. Men i år var mässan märkbart lugnare. Ett antal ansedda amerikanska museer avrådde sina kuratorer från att resa utomlands. Kinesiska samlare, som under det senaste decenniet har fått en allt mer framträdande roll, lyste med sin frånvaro. Flera gallerister bekräftade också att amerikanska och norditalienska samlare inte dök upp.

Överdådig monter

Numera måste alla konsthandlare som vill delta genomgå konstmässans gedigna uttagningsprocess. TEFAF bemödar sig i dag också att inte bara bjuda in etablerade och anrika konsthandlare. Man vill ge yngre gallerister hjälp på traven och TEFAF Showcase ger fem mindre gallerier en chans att för ett förmånligt pris ställa ut på en av världens främsta konstmässor. Men det krävs stora resurser och starka nerver för att spela i konstbranschens högsta liga. Genast efter att man har blivit uttagen till TEFAF är det dags att börja planera montern.

Bara för hyran, inredningen och belysningen måste man budgetera kring 100 000 euro. Förmögna gallerister anlitar en förstklassig dekorbyggare som garanterar att själva utställningsutrymmet också blir ett blickfång. Den parisiske konsthandlaren Christophe de Quénetain har i år skapat en monter med ett halvt dussin joniska marmorkolonner och ett parkettgolv som heter duga i ett kungligt slott. Det känns som att stiga in i en påkostad filmdekor och Quénetain avslöjade att han har spenderat närmare 300 000 euro på den tillfälliga utsmyckningen. Men han hade redan bevis på att hans överdådiga inredning faktiskt också lockade kunder med motsvarande tjocka plånböcker.

Konstmuseet Sinebrychoff

Finländska konstsamlare och museikuratorer återvänder också år efter år till Maastricht för att leta efter dyrgripar. I år stod bland annat antikmässan på Konstmuseet Sinebrychoffs vänners program. Att de blivit överväldigade av alla fantastiska intryck var uppenbart när jag intervjuar tre av de 22 museivänner som var på plats.

– Det är ofattbart att man kan samla så mycket fin konst som dessutom är till salu på ett enormt ställe, säger Henrik Strömberg.

Han blev speciellt imponerad av en samling originalgravyrer och böcker i bästa möjliga skick av Albrecht Dürer som det tyska antikvariatet Dr. Jörn Günther erbjuder. En liknande hög kvalitet på stick från renässansen hittar man inte i Norden, enligt Strömberg.

Arthur Aminoff, som äger Galerie Donner i Helsingfors, besökte TEFAF senast för drygt tio år sedan. Mässan har sedan dess vuxit på alla fronter.

– Överlag är vidden och bredden på utbudet frapperande. Det känns här som att vandra i många museer samtidigt.

Trots att Aminoff själv är konsthandlare förvånade han sig över de höga priserna som somliga utländska kolleger tar för föremål som han vet att ganska nyligen har ropats in på auktion för ett betydligt lägre pris. Bland hans favoriter var en liten terracottafigur föreställande fertilitetsguden Priapos av Johan Tobias Sergel som fanns till salu hos Tomasso Brothers för 130 000 euro.

Vincent på lumpbod

Konst- och antikmässan är en gigantisk fyndplats för föremål med museikvalitet. På paradplats hänger en tidig oljemålning av van Gogh föreställande en bondkvinna framför en enkel bondgård. Verket är ovanligt stort och nästan soligt, men den osannolika proveniensen är nog intressantast. Tavlan såldes 1967 på en bondauktion i England för fyra pund. Ett år senare dök den upp i en lumpbod i norra London där en italiensk journalist köpte den för 45 pund. Italienaren hade lagt märke till signaturen “Vincent” i nedre hörnet och anade (efter att ha sett en van Goghutställning) att han hade gjort ett kap. Han visade sitt förvärv för den framtida chefen för Tate Gallery och med hjälp av holländska experter verifierades målningens äkthet. Sedan dess har den haft flera amerikanska ägare och nu har Londongalleriet Dickinson värderat landskapet till 12 till 15 miljoner pund.

Amerikanska Hammer galleries har ett helt rum fullt med toppverk av impressionister och Tre dansare i gula kjolar (1886) uppvisar allt vad man kan önska sig av en oljemålning av Edgar Degas. Sockervaddsfärgerna praktiskt taget dansar framför ens ögon. Detta mästerverk har figurerat i otaliga utställningar och priset är därför stratosfäriskt på 45 miljoner dollar.

Schjerfbeck och Wiik

Norden är som vanligt ganska välrepresenterad på TEFAF. Svenska och danska möbler från andra halvan av 1900-talet, finländska formgivare som Tynell, Kaipiainen och Wirkkala har detta sekel förblivit på modet. Några verk av Carl Larsson och Edvard Munch figurerar också år efter år, men det är framför allt Vilhelm Hammershøis finstämda, gråvittonade interiörer som samlare och museer är ute efter. Efter förra årets positivt uppmärksammade utställning på Royal Academy i London hade jag förväntat mig att se flera verk av Helene Schjerfbeck. Men jag hittade endast Stam och tallar (1914) som målades från Schjerfbecks fönster i Hyvinge. Förutom den märkliga rosalila stammen i förgrunden noterar man fauvistiska drag i färgbehandlingen. Men Münchenbaserade Daxer & Marschall har tydligen inte lyckats sälja verket sedan de första gången ställde ut det på mässan för två år sedan, för samma pris på 220 000 euro. Det hjälper kanske att sänka priset?

Maria Wiik var en av Schjerfbecks närmaste väninnor och deras omfattande brevväxling är avslöjande. Wiik var en skicklig porträttör och älskade att skildra barn. Den somriga oljemålningen På Kvarnbacken (1890-talet?) ger prov på att hon var en av våra mest spontana friluftsmålare. Proveniens är konstbranschens hårdvaluta och enligt den svenska konsthandlaren Åmells uppgifter har verket inte visats på någon utställning sedan 1902. Kan det verkligen stämma? Åmells Fine Art begär 91 000 euro, men i dessa oroliga tider måste man ju kunna pruta lite?